Definition av våld i nära relation

"Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något den vill" Per Isdal

Våld i nära relation definieras på olika sätt i litteraturen. Ofta används det synonymt med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i parrelationer men begreppet är nu breddat och inkluderar ekonomiskt våld, verbalt våld, materiellt våld (t.ex. slå sönder saker), hot och trakasserier, tvingas se pornografi mot sin vilja och försummelse (t.ex. att inte hjälpa en partner med funktionsnedsättning) inom familjen, såsom en förälders våld mot ett barn eller tvärt om. Syskons våld eller våld från partner eller andra familje- och släktrelationer. Våld i nära relationer är det oavsett om man är sammanboende eller inte i såväl olikkönade som samkönade relationer. Våld i nära relationer kan drabba oss alla, våld i nära relationer drabbar inget specifikt klientel. Oavsett kön, hudfärg, könsidentitet, ålder, samhällstillhörighet och klasstillhörighet finns våldet. Men vi vet att det finns grupper som är mer utsatta än andra och vi vet att den som har erfarit våld som barn löper större risk att uppleva våld som vuxen. Vi vet att ojämställdhet, det att ha stereotypa könsuppfattningar, är en riskfaktor för män att använda våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt och utbrett samhällsproblem som påverkar kvinnors hela livssituation. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är våld och hot om våld en av de främsta orsakerna till kvinnors ohälsa i världen. Under 2018 anmäldes omkring 16 000 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen var i nära relation med offret. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 18 procent av de som utsattes för misshandel under 2016 att gärningspersonen var en närstående. 1 barn av 10 växer upp i hem där våld förekommer. 1 barn av 7 har minnen från våld i hemmet under sin uppväx.

Enligt Regionplanen ska alla som söker vård inom Region Kalmar Län få frågan om våld i nära relationer. Flera oberoende studier visar att fler våldsutsatta upptäcks om frågor om våld ställs på rutin. Förutsättningen för att personalen skall känna sig trygga i att ställa frågor om våld, är att de kan hantera svaret och vetskapen om åtgärd vid upptäckt. Detta ställer krav på att verksamheten har skriftliga rutiner för att fråga och en handlingsplan i hur personal skall agera. Kan vi förebygga våld och våldets skador kan vi spara mänskligt lidande och pengar.

  • Förövaren

    Kontroll och maktbehov är en viktig drivkraft bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet. Våld i nära relationer är både ett uttryck för och ett medel för att uppnå makt.

    Personer som utsätter andra för våld i nära relation ansvarar själv för sina handlingar och reaktioner. Det är inte någon annans eller barnens fel när en person tar till våld. Våld i alla former skall aldrig tolereras eller accepteras. Våldet blir en form av socialt arv. Och här har vi kanske vår främsta ledtråd till vikten av att och hur vi förebygger våld.

    Våldsutövare behöver få hjälp utifrån för att bryta sitt reaktionsmönster, hitta verktyg för sin aggression och hjälp att hitta sätt för att kunna skapa jämställda och mogna relationer. Behandlingsprogram för män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer har använts inom svensk kriminalvård sedan 80-talet och byggts ut under 90-talet. Arbetet sker lokalt och i samverkan med polis, åklagare, hälso- och sjukvård, socialtjänst samt frivilligorganisationer. Syftet är att motverka fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld. Personal inom hälso- och sjukvården samt tandvården ska kunna ge information om vilken hjälp och stöd våldsutövaren kan få.

  • Hedersrelaterat våld och förtryck och våld i hederns namn

    Hedersrelaterat våld och förtryck är komplext och komplicerat. Idag visar forskning på att hedersrelaterat våld grundas i kvinnors brist av jämställdhet och mäns förtryck av kvinnor i världen.

    Hedersrelaterat våld utförs kollektivt och våldet är i vissa fall socialt accepterat inom en begränsad gemenskap. Våldet handlar ofta om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att välja partner. Våldet och förtrycket riktar sig mot den som öppet utmanar eller trotsar de normer som råder. Personen anses dra skam över hela familjen och riskerar straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av samma gemenskap.

    Hedersvåld förekommer inom flera kulturer och religioner. Det finns inget samband med våldsutövare och någon speciell religion.

    Mer om Hedersrelaterat våld och förtryck

    Webbplatsen Nationellt centrum för kvinnofrid

    Webbplatsen hedersfortryck.se

  • Hbtq-relationer

    Partnervåld förekommer såväl i samkönade relationer som i transpersoners relationer. Personer som lever i samkönade relationer är ungefär lika utsatta för partnervåld som personer i olikkönade relationer i ett livsperspektiv. Det förekommer tyvärr att våld i samkönade relationer trivialiseras och inte tas på allvar. Det kan till exempel bero på att kvinnor inte uppfattas som möjliga förövare eller föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Dock är det fortfarande vanligast att förövaren är en man.

    Det finns inga svenska studier som möjliggör en jämförelse mellan transpersoners utsatthet för partnervåld och den övriga befolkningens utsatthet för våld. Internationella studier om transpersoners utsatthet för partnervåld konstaterar dock att det är mycket utbrett och att våldet ofta har transfobiska motiv. Forskningen är dock överens om att mekanismer bakom våldet inte skiljer sig på något grundläggande sätt beroende på kön eller sexuell läggning, däremot påverkar det omgivande samhällets heteronormativitet våldets mekanismer och vilket stöd hbtq+ -personer kan få

    Hbtq+ -personer söker vård i större utsträckning än andra, men har lägre förtroende för vården än befolkningen i stort. Vissa drar sig för att söka vård av rädsla för ett heteronormativt och stigmatiserande bemötande. Personal inom hälso- och sjukvården och tandvården har oftast otillräcklig kunskap kring gruppen hbtq+ och våld i nära relationer. Den heteronormativa synen som generellt genomsyrar bemötandet i vården skapar en otrygghet pga. subtila och ofta omedvetna kommentarer, miner eller frågeställningar vilket kan upplevas som ett osynliggörande och diskriminering.

    Bra bemötande och omhändertagande av hbtq+ -personer som blivit utsatta för våld i nära relation kräver att personalen har ett öppet sinne och ett icke-heteronormativt perspektiv.

    Våld i samkönade relationer

  • Barn som bevittnat våld/upplevt våld

    År 2018 anmäldes sammantaget 23 800 misshandelsbrott mot barn under 18 år, en ökning med 1 procent från 2017. Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 0–6 år under 2018 var 3 990 anmälda brott, 41 procent av misshandelsbrotten var mot flickor och 59 procent mot pojkar.

    Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 7–14 år ökade under 2018 med 5 procent till 12 400 anmälda brott. 63 procent gällde misshandel mot pojkar och 37 procent misshandel mot flickor.

    Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldern 15–17 år minskade under 2018, med 6 procent till 7 410 anmälda brott. Av de anmälda misshandelsbrotten mot barn 15–17 år var 37 procent brott mot flickor och 63 procent mot pojkar.

    1 barn av 7 har minnen av bevittnat våld i hemmet. 1 barn av 10 utsätts för våld i hemmet och den absoluta majoriteten av dessa är pojkar. Eftersom barn upplever våld med alla sinnen är det viktigt att de betraktas som våldsutsatta även när de ser, hör eller på annat sätt upplever våld – inte enbart när de utsätts för fysiska övergrepp. Att bevittna våld och leva med oron att själv utsättas innebär en form av psykiskt våld, vilket till och med kan vara mer skadligt än att personligen bli utsatt. Forskning visar exempelvis att barn som har bevittnat våld tenderar att utveckla post¬traumatiskt stressyndrom i större utsträckning än barn som har utsatts för andra trauman.

    Barn som upplevt våld har rätt till stöd. Personal inom hälso- och sjukvården och tandvården har en skyldighet enligt Socialtjänstlagen (SFS 2001:453 14 kap § 1) att genast anmäla "Misstanke om barn som far illa" till Socialtjänsten om man får kännedom om att ett barn far illa.

    Exempel på där barn far illa:

    • Fysisk misshandel eller hot om misshandel
    • Psykiskt våld: att barn upplever våld i sin närmiljö genom att se, höra och/eller känna
    • Sexuella övergrepp
    • Bristande omsorg; gäller alla aspekter av ett barns fysiska hälsa och utveckling
    • Psykisk försummelse; är när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras

    Från och med 1 januari 2020 kommer Barnkonventionen att bli inkorporerad i svensk lag. Barnkonventionen kommer att ha samma status som andra svenska lagar (till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och föräldrabalken) och kommer även att ensamt kunna åberopas i svenska domstolar.

    Mer information

    Anmälan om barn som far illa  (länk till intranätet Navet)

    Barnkonvetionen

    Barn som upplever våld - (webbplatsen Nationellt centrum för kvinnofrid). 

  • Den våldsutsatta

    Hälso- och sjukvården och tandvården har en nyckelroll när det gäller att tidigt upptäcka våld i nära relationer framför allt bland kvinnor som utsätts men även bland män. Forskning visar även att det finns starka kopplingar mellan utsatthet för våld och både psykisk och fysisk ohälsa.

    Hälso- och sjukvårdens och tandvårdens primära ansvar är att fastställa och behandla den våldsutsatta för kroppslig och själslig skada som orsakats av våldet. Akut omhändertagande ska kunna ske inom alla verksamheter: primärvården, kvinnokliniken, psykiatrin, sjukhusens akutmottagningar och tandvården.

    Många skäms över sin situation och berättar inte spontant om våldet och därför är det viktigt att hälso- och sjukvårdens personal vågar fråga om våld och har en beredskap för det medicinska och psykosociala omhändertagande. Det är alltid våldsutövaren som bär ansvaret för våldet, aldrig offret. Det är alltid förövaren som måste ändra sitt beteende. I forskningen kring våld mot kvinnor är att personer med ett starkt socialt nätverk och högre ställning i samhället i högre utsträckning drar sig för att anmäla om de blir utsatta för brott. Ett bra bemötande är en förutsättning för att den våldsutsatta ska känna tillit och våga söka vård igen vid behov. Det är viktigt att ha kunskap om normalisering- och uppbrottsprocessen och dess olika stadier för ett korrekt bemötande.

    Vi vet att 9 av 10 som tillfrågas för första gången svarar nej på frågan om de utsatts för våld i nära relationer och några svarar ja andra gången de får frågan. Nyckeln är att fråga, visa att vi bryr oss och att det finns hjälp att få.

    De bakgrundsfaktorer som verkar ha starkast relevans är ålder, familjerelation, utbildning, boendeform och ekonomiska förutsättningar. Utsattheten är högst bland personer i åldrarna 16–34 år, ensamstående föräldrar, personer med högst gymnasial utbildning och personer boende i flerfamiljshus. Utsatta kvinnor har ofta sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte blivit utsatta. Det verkar inte finnas några tydliga skillnader i utsatthet mellan personer som är födda i Sverige och utrikesfödda.