Våldets uttryck och mekanismer

Våld i nära relationer kan anta många former och blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera och utöva makt över den som utsätts för våldet. Våldsutövningen kan liknas vid en process där den som är utsatt i allt högre grad tvingas anpassa sig till en vardag som präglas av våld. Anpassningen leder ofta till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

Om våldet fortsätter och blir grövre/mer frekvent kan anpassning och normalisering bli en överlevnadsstrategi. En psykologisk nedbrytningsprocess skapas där den utsattas självkänsla och självförtroende gradvis försämras. Det är inte ovanligt att den som utsätts för våld internaliserar de motiv som förövaren anger för sin misshandel. Internalisering innebär att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning. Begränsningen av livsutrymmet och handlingsfriheten sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre. Förövarens bild av relationen blir den dominerande.

Normaliseringsprocessen 

Det är den så kallade normaliseringsprocessen som gör att det psykiska och fysiska våldet kan fortgå i förhållandet och även öka i frekvens och omfattning med tiden. I ett kärleksförhållande som är fritt från våld i alla former ses det som normalt att det inte förekommer våld. Men i ett våldsamt förhållande blir våldet ett normalt inslag i förhållandet, och våldsamma handlingar och beteenden blir en del av vardagen.

Normaliseringsprocessen kan delas in i tre faser:

Fas 1: 
Mannen kontrollerar kvinnan alltmer. Han kanske kritiserar henne under förespeglingen att han bara vill hennes bästa, han ger små "tips" hur hon ska sköta sitt liv, han har synpunkter på vilka hon pratar med och hur hon klär sig, han är kanske överdrivet hjälpsam med olika saker och han kanske skjutsar henne till och från olika aktiviteter och till och från jobbet. Allt detta kan i början verka som omtänksamhet, kärlek, "gullig" svartsjuka och ett uttryck för hur begåvad och kompetent mannen själv är. Han kanske inte vill umgås med kvinnans vänner av olika skäl och försvårar för henne att träffa sina nära och kära. Paret kan alltmer umgås med mannens släkt och vänner, medan kvinnan tappar sitt egna sociala liv.

Så trappas våldet upp. Om mannen inte är fysiskt våldsam kan hans verbala våld vid det här laget bli grövre i form av ständig kritik, crazymaking (Verbal Misshandel), ignorerande i syfte att bestraffa osv. Det kan också bli så att mannen slår kvinnan för första gången. Detta kan ha föregåtts av knuffar, puttar eller vandalisering av möbler och föremål, som ju också räknas till fysiskt våld. Nu har mannen på olika sätt tagit kontroll över och skaffat sig makt över kvinnan.

Fas 2:
Under fas två i normaliseringsprocessen börjar gränserna flyttas fram och suddas ut inom förhållandet. Sådant som inte skulle varit möjligt i början av förhållandet börjar nu upplevas som normalt. Att mannen slår kvinnan, eller att han ständigt kritiserar hennes vikt och klädsel är saker som skulle ha varit omöjligt för mannen att göra i början av förhållandet. Kvinnan hade förmodligen lämnat honom om han betett sig så pass illa alldeles i början av relationen. Men nu har alltså gränserna för vad som är okej flyttats. Kvinnan anpassar sig till mannens våld, och hon gör det eftersom våldet introducerats så pass långsamt i relationen. Kvinnan anpassar sig även för att undvika att bli utsatt för mer våld, och hennes fokus kan handla om att överleva och undvika det som sker, så gott det går. Nu börjar mannens verklighet bli kvinnans verklighet, på det sätt att hon har övertagit mannens negativa bild av henne och gjort den till sin.

Fas 3: 
Våldet är en stor del av förhållandet och vardagen. Gränserna har flyttats och suddats ut ytterligare och kvinnan vet inte längre vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande. Hon kanske har ångest och känner sig apatisk, som en zombie. Hon har tappat kontakten med sitt jag och förlorat drivkraft, självkänsla och självförtroende. Mannen fortsätter att kontrollera kvinnan. Hans våld mot henne är en självklar del inom relationen, och har normaliserats i takt med att det har blivit ännu grövre.

Uppbrottsprocessen

Uppbrottsprocessen är inte en del utan tre delprocesser. Dessa tre är 1) att bryta upp, 2) att bli fri samt 3) att förstå våldet. Det fysiska uppbrottet handlar om att bryta upp och då kvinnan bestämmer sig för att fysiskt lämna mannen. Att göra sig fri känslomässigt innebär att det emotionella bandet till mannen bryts. Att förstå och definiera våldet i relationen innebär att kvinnan kan inse att hon varit misshandlad. Det är inte alltid dessa processer kommer i ovan nämnda ordning. Processerna kan ske parallellt och det är även vanligt att de överlappar varandra.

Det kan vara svårt för omgivningen att förstå varför en kvinna stannar i en relation där hon utsätts för våld. Flertalet studier har pekat på våldets psykiskt nedbrytande processer. Genom dessa normaliseras våldet och det är vanligt att offret i olika grad tar över förövarens verklighetsuppfattning. Detta kallas internalisering.

Det finns en risk för ökat, värre och tätare våld ju längre man lever i det. Att gå direkt kan bli väldigt farligt. När hon vill bryta med mannen är riskerna som allra störst. Kvinnans försök att avsluta förhållandet blir ett allvarligt hot mot mannens kontroll över henne, vilket kan leda till ökat våld – kanske även hennes död.

Utomståendes möjligheter att påverka processen 

Det sociala nätverket har stor betydelse för kvinnor som lever i våldsamma relationer.
Forskning har visat att omgivningen påverkar i hög grad om våldet ska få fortsätta eller om det upphör. När det kommer till utomståendes möjligheter att påverka uppbrottsprocessen är det inte bara vad de gör som är av betydelse utan även när de gör det. Ett ifrågasättande av förövarens beteende kan, vid fel tidpunkt, leda till att den utsatta knyter an ännu mer till denne. Det är också viktigt att som närstående försöka hjälpa kvinnan att bryta isoleringen, liksom att lyssna utan att ha förutfattade meningar. Utomståendes stöd kan vara ovärderligt för att möjliggöra ett slutgiltigt uppbrott, varför kunskap om uppbrottsprocessen och dess olika stadier är av stor vikt för ett korrekt bemötande.

Jämlikhet - Makt och kontroll

En av de mest kända och spridda beskrivningarna om våld mot kvinnor är det så kallade Duluth-hjulet eller makt- och kontrollhjulet (baserat på Duluth-modellen, Minnesota). En av de centrala delarna i Duluth-modellen är en beskrivning av beteendet hos män som använder våld mot kvinnor i nära relationer, det så kallade makt- och kontrollhjulet. Utgångspunkten för denna beskrivning av våld var intervjuer med över 200 våldsutsatta kvinnor som i början av 1980-talet deltog i studiecirklar organiserade av kvinnojouren i Duluth. Hjulet illustrerar hur fysiskt och sexuellt våld är en del av en större helhet och inte isolerade handlingar eller tillfälliga utbrott av besvikelse och liknande. Det fysiska och sexuella våldet ingår i ett mönster av dominans och förtryck där mannen skaffar sig makt över kvinnan genom tvång och hot, genom att skrämma henne, genom att såra hennes känslor, genom att isolera henne
från vänner och familj, genom att förneka och förminska allvaret i våldet, genom att använda barnen, kontrollera pengar och ekonomi samt inte minst genom föreställningar om vad en
"riktig" kvinna respektive man är och bör vara. För att bryta detta beteendemönster utvecklades "jämlikhetshjulet" vilket ligger till grund för interventionen för att få män att sluta använda våld.

Makt- och kontrollhjulet (pdf)

Jämlikhetshjulet (pdf)

Mer information 

Våldets uttryck och mekanismer 

Läs mer om våldets uttryck och mekanismer på NCK:s webbplats